IVO:s nationella tillsyn visar att bristerna kring placeringar av barn och unga inte längre kan beskrivas som enstaka kommunala misslyckanden. När 295 av 303 granskade kommuner och stadsområden har brister handlar frågan om huruvida skyddssystemet fungerar i praktiken, inte bara om kommunerna kan lämna in förbättringsplaner.
Tillsynen, som IVO genomförde 2024–2026, omfattade hanteringen av orosanmälningar, kontroller inför placeringar, uppföljning av placeringar och kommunernas egenkontroll. Enligt SVT behöver närmare nio av tio kommuner utveckla hanteringen av orosanmälningar. Två av tre brister dessutom på olika sätt i kontrollerna innan barn och unga placeras i familjehem eller privat drivna verksamheter.
Det gör resultatet särskilt allvarligt. Orosanmälningar och kontroller före en placering är inte sidoprocesser: de ska fånga upp risker innan ett barn hamnar i en ny omsorgsmiljö. IVO har inte granskat varför bristerna är så vanliga, och underlaget säger inte hur de fördelar sig mellan kommuner eller vilka följder de har fått i enskilda ärenden. Men omfattningen räcker för att motivera skarpare uppföljning av genomförandet.
Det finns också viktiga motbilder i tillsynen. IVO uppger att många kommuner gör inledande skyddsbedömningar när det behövs, och att samtliga kommuner uppger att de regelbundet prövar skälen för placeringar enligt kraven. Flera kommuner har dessutom påbörjat förbättringsarbete.
Det är ändå inte skäl att behandla redovisade åtgärder som ett slutresultat. IVO säger att tillsynen ska följas upp eftersom bristerna är omfattande och riskerna allvarliga. Den avgörande prövningen blir därför om kommunernas åtgärder förbättrar skyddet och stödet för de barn och unga som placeras.
Källor
- SVT Nyheter · Källdatum: 2026-11-10
Oberoende redaktionellt innehåll. WUA är inte anslutet till något politiskt parti. 2026-11-10